lär ha sagt att han var alkoholist sedan åtta års ålder.
Han föddes i en judisk familj 1894 i Lviv, numera Ukraina (Freuds föräldrar var föresten också ukrainska judar, Steven Spielbergs också). Han studerade i Wien, blev journalist under första världskriget, gifte sig med kvinnan han älskade – Friederike, blev författare och drack sig runt i Europa efter att hon insjuknat i schizofreni. Stefan Zweig var en nära vän sedan ungdomsåren och de två brevväxlade fram tills han (Joseph) drack ihjäl sig i Paris 1939.
När jag skriver nere i Småland har jag alltid The Hundred Days (publicerades 1935) bredvid mig på arbetsbordet. I den berättar Roth historien om Napoleons sista tid vid makten 1815. Vittert, elegant och innerligt ger han ett fantastiskt porträtt av Bonaparte när han återerövrat Frankrike efter landsförvisningen till Elba.
”He promised the people liberty and dignity – but whoever entered into his service surrendered their freedom and gave themselves completely to him. He held the people and the nations in low regard, yet none the less he courted their favour. He despised those who were born kings but desired their friendship and recognition. He believed in God yet did not fear Him. He was familiar with death but did not want to die. He placed little value upon life yet wished to enjoy it. He had no use for love but wanted to have women. He did not believe in loyalty and friendship yet searched tirelessly for friends. He scorned the world but wanted to conquer it anyway.”
Jag hade önskat att filmen som nu äntligen blir av om Bonaparte (regi Ridley Scott och Joaquin Phoenix som Napoleon) hade haft Roths bok som utgångsläge. Men det verkar inte så.
För övrigt: har jag upptäckt kompositören Franz Schmidt. Rekommenderar hans symfoni nummer 4, nyligen inspelad med Berliner Philharmonikerna och Kirill Petrenko som dirigent.
På återseende i morgon.