Klippte Ingmar Bergman sitt hår själv? Och är det inte spännande att han var öppen med att han kände igen sig mest i Jan Malmsjös karaktär – biskopen? Biskop Edvard är Satan i ”Fanny och Alexander”, medan godheten är teatermannen Oscar som spelas av Allan Edwall. Självklart så dör den som är för god tidigt i dramat. Hans änka Emelie, som man ändå får säga hade en platonsk kärlek till Oscar, blir lidelsefullt kär i mörkret – Edvard. Mörker=sexuell laddning. Godhet=not so much sexuell laddning i Bergmans värld.
Bergman var en teaterman och i verkligheten var hans far den oförstående prästen som han aldrig försonades med. Och ändå skrev han in sig själv som en präst, en kvinnofångande präst, när han hade kunnat fylla teatermannen med sig själv. Man behöver inte vara Carl Gustav Jung för att se hur Bergman höll sin skuggsida på armlängds avstånd, och att han hatade sin pappa för karaktärssidor som Ingmar själv hade och som han inte ville/kunde integrera. Jag undrar hur bekant Jung var för Ingmar. Han döpte ändå en film till ”Persona”.
Idag är en ny vecka och jag har kommit upp i 62.000 ord på manus nummer två. Arbetstiteln är ”Förklädd Gud”. Den kommer så klart inte heta det, eftersom det är en tagen titel av Hjalmar Gullberg. Minns jag fel eller slutade inte hans liv med att han ”gick ut i vattnet” medan hans fru stod och såg på? Jag tror han hade en obotlig sjukdom, och fick hjälp av en läkare som gav honom en spruta innan han vadade iväg? And on that happy note så önskar jag er en fin måndag och bra start på veckan. I morgon lämnar jag Lidingö för Småland och några skrivdagar där.